Dragarbrunnens dolda historia

Dragarbrunn är både ett historiskt platsnamn och namnet på en brunn i centrala Uppsala. I dag förknippas namnet framför allt med Dragarbrunnsgatan och stadsdelen kring den, men berättelsen börjar med en äldre vattenanläggning vars exakta ursprung fortfarande är osäkert. Brunnen låg vid hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan, en plats där Uppsalas äldre stadsstruktur möter det moderna stadslivet.

Det som gör Dragarbrunn särskilt intressant är att den inte enbart var en praktisk vattenkälla. Namnet har följt förändringar i gator, stadsgränser och bebyggelse under flera hundra år. Samtidigt har själva brunnen byggts om och till slut försvunnit ur stadsbilden. Genom historiska uppgifter och arkeologiska undersökningar går det ändå att rekonstruera delar av dess betydelse och utformning.

Ett namn med flera möjliga ursprung

Namnet Dragarbrunn är känt sedan 1645, men dess bakgrund går sannolikt längre tillbaka. En förklaring är att namnet först hörde samman med en gata eller gränd som kallades Dragarebrogatan eller Dragarbrogatan. Denna gata kan i sin tur ha fått sitt namn efter en äldre bro, Dragarbron. Var bron låg är inte säkert fastställt, vilket gör hela namnförklaringen till en historisk teori snarare än ett bevisat händelseförlopp.

En möjlig tolkning är att Dragarbron låg över det gamla stadsdiket. Bron kan då ha haft en tydlig praktisk funktion: att begränsa boskapens möjlighet att ta sig in i staden. I en äldre stadsmiljö var diken, broar och portar viktiga delar av både försvar och vardaglig ordning. Om bron låg i närheten av den nuvarande Dragarbrunnsgatan kan 1600-talets namn Dragarbrogatan ha bevarat ett minne av denna plats.

Utifrån den teorin kan brunnen ursprungligen ha kallats Dragarbrogatsbrunnen. Med tiden skulle ett sådant långt namn naturligt kunna förkortas till Dragarbrunnen och senare Dragarbrunn. Det går dock inte att slå fast att denna utveckling verkligen skedde på det sättet. Namnets historia visar snarare hur äldre ortnamn kan leva kvar även när den miljö som gav upphov till dem förändras eller försvinner.

I berättelserna om Uppsalas äldre stadsrum blir dragarbrunn därför ett exempel på hur ett lokalt namn kan bära spår av både infrastruktur och vardagsliv. Det pekar inte bara ut en vattenkälla, utan också mot en möjlig bro, en äldre gata och ett stadsdike som inte längre syns ovan jord.

Brunnen vid S:t Persgatan

Dragarbrunnens läge vid hörnet av S:t Pers- och Dragarbrunnsgatorna är belagt sedan 1773. Ända fram till 1870-talet fanns en brunn på platsen. Den låg alltså kvar under en period då Uppsala genomgick förändringar i bebyggelse, trafik och kommunal infrastruktur. För invånarna måste brunnen ha varit en konkret del av stadsrummet, även om dess ursprung redan då låg långt tillbaka i tiden.

Brunnar i äldre städer förändrades ofta utan att varje ombyggnad dokumenterades noggrant. Överbyggnader kunde ersättas, pumpar kunde bytas ut och material kunde återanvändas. Därför finns ingen fullständig bild av hur Dragarbrunn såg ut under hela sin användningstid. Den äldre konstruktionen är inte bevarad, och det går inte att beskriva dess ursprungliga utseende med säkerhet.

Det finns ändå tecken på att brunnen kan ha funnits redan under 1630-talet. En ännu äldre datering, till 1563, har föreslagits om en brunn som nämns i brev från Erik XIV verkligen var Dragarbrunn. Sambandet är inte säkert, men uppgiften visar att platsens historia kan sträcka sig tillbaka till 1500-talet. Den försiktighet som krävs i dateringen är typisk för äldre stadsarkeologi, där namn, skriftliga källor och fysiska lämningar måste jämföras med varandra.

Vad utgrävningarna visade

Dragarbrunn har undersökts arkeologiskt vid flera tillfällen. Den mest utförligt beskrivna undersökningen genomfördes 1965. Då upptäcktes en konstruktion med en tegeldel och en undre del av trä. Ovan jord fanns ett sexkantigt fundament där pumpen hade varit fäst. Konstruktionen visar att den brunn som användes under senare tid inte bara bestod av en enkel öppning i marken, utan hade en byggd överdel som anpassats för en pump och för säker användning i stadsmiljön.

Vid undersökningen var brunnen täckt av tre stora, prismatiskt formade stenar. Under det sexkantiga fundamentet låg två tunna järnbalkar tvärs över brunnens öppning. På balkarna fanns ett trälock. Denna kombination av sten, järn och trä visar hur brunnens olika delar hade fått skilda funktioner: stenarna skyddade och markerade platsen, järnet bar upp locket och träet täckte själva öppningen.

1. Brunnen hade en undre konstruktion av trä och en del av tegel.
2. Ett sexkantigt fundament hade hållit fast pumpen ovan jord.
3. Tre stora prismastenar täckte brunnen vid utgrävningen.
4. Två järnbalkar och ett trälock fanns under fundamentet.
5. Den sammanlagda djupet uppmättes till ungefär 5,2 meter.

När brunnen undersöktes fanns inget vatten kvar i den. Trots det var den i sin helhet omkring 5,2 meter djup. Efter att konstruktionen hade mätts upp och fotograferats fylldes brunnen med grus. Därmed bevarades inte anläggningen som ett öppet monument på platsen, men dokumentationen gjorde det möjligt att förstå dess uppbyggnad och att föra vidare kunskapen om den.

Från vattenkälla till kulturspår

Dragarbrunnens historia speglar ett vanligt men ofta osynligt skede i äldre städer. En brunn kunde vara avgörande för den dagliga vattenförsörjningen, men när nya lösningar infördes förlorade den sin praktiska roll. Den övergivna anläggningen blev därefter en del av marken, samtidigt som namnet levde kvar i gator och stadsdelsbeteckningar.

Att endast delar av den underjordiska konstruktionen kunde återfinnas är inte överraskande. När stadsrum byggs om försvinner ofta de delar som legat ovan mark först. Brunnens överbyggnad kan rivas, ersättas eller täckas över, medan den nedersta delen skyddas av jordlagren. Därför är arkeologiska fynd ofta en blandning av fysisk bevaring och försiktiga tolkningar.

Dragarbrunn är således mer än en äldre brunn med ett svårförklarat namn. Platsen förenar minnet av en möjlig bro över stadsdiket, en gata som kan ha kallats Dragarbrogatan och en vattenanläggning som med säkerhet fanns senast under 1600-talet. Genom fynden från 1965 blir det också möjligt att se hur en fungerande stadsteknisk anläggning var byggd.

Även om brunnen inte längre syns i sin ursprungliga form finns den kvar som ett kulturspår i Uppsala. Namnet på gatorna och kunskapen om den undersökta konstruktionen knyter samman dagens stad med äldre tiders behov, material och stadsplanering. Dragarbrunn visar därmed hur en liten plats kan bära en lång och mångskiktad historia.